Första arbetsdagen

Och blir jag inte förkyld natten innan?
Mosig i huvet är jag, men roligt var det på nya arbetsplatsen.
Bokmässan i Bologna i mars, Tokyo i juni och sen vet ingen vad som händer och det trivs jag med.
Fredagar blir hagardagar.
Jag saknar henne ren.
Snörvel.

Som ett ludet täcke

Jag vet inte, men jag är lycklig. Hemskt mycket stress med till hälften oskrivna recensioner, förberedelser av sportlovsvecka (mat, mat, mat) samtidigt som jag själv börjar jobba, kaos i många rum, härlig T som som bygger hyllor, sköter barn, springer med lillhunden så jag får lugn och ro. Och så sänker den sig över mig. Lyckan. Som ett ludet täcke.

Förvandlingar

Jag börjar jobba om en vecka. Plötsligt känns det som om jag inte hade tid över för sånt, tjänstearbete med månadslön, fasta arbetstider, representativ klädsel och kollegiala lunchträffar.
Mitt arbetsbord ser nämligen trivsamt kaotiskt ut. På höger sida väller Hagarmanuset ut ur mappen och sprider sig så nätt runt de ostadiga högarna med böcker som alla kretsar kring kvinnoliv och litteratur. På vänster sida finns en mindre hög med böcker som borde recenseras. Bakom datorskärmen anteckningsblock, framför pennor i de märkligaste kulörer, liten vacker bok med läderpärmar som innehåller de hemligaste hagartankarna, vackra ord och citat. Hur kunna skiljas?
Och varför är det nästintill omöjligt att leva på sin penna i Svenskfinland om man inte blir anställd av något Blad eller en Tidning? Jämförde freelancearvoden med en finskspråkig väninna som skriver bl.a. för Kotivinkki. Hon får fyra gånger mer betalt för sin kolumn än vad jag får för en helsidesrecension i Husis. I Svensfinland väljer vi däremot att sälja oss billigt, eller så skriver vi vackra, genomtänkta recentioner helt gratis. Det sistnämnda är ädelt men något jag inte klarar av personligen just nu, varken tidsmässigt eller ekonomiskt.

Och sen nåt helt annat och kanske lite naivt. Ännu för en vecka sedan sa jag bestämt att min resekvot är uppfylld för åtminstone två år framöver och att jag absolut inte vill resa längre än till Ingå. Men i datt drömde jag om Stockholm och Gamla stan och färjan och bollhavet och Aron och fiskrätter och på morgonen löpte tanken snabbt som blixten åt motsatt håll; Tallinn, medeltida mat och garnaffärer. På tal om opålitligt känsloliv.

VECKANS HÖJDARE
Det bästa i mitt liv just nu är kursen i Method Putkisto som jag går på med Hanne en gång i veckan. Dyrt, ja!, men jag har inte lika ont i ryggen längre och jag känner mig många cent längre och vigare och sover tungt, djupt och lugnt natten efter träningspasset. Och så är vår lärare, Tuula, den kanske godaste människa jag känner.